Du kan tjäna pengar på den långa svansen — men inte i den. Att vara en del av svansen är inte på långa vägar lika lönsamt som att fläta ihop de små råttsvansarna till en stor.
Annonsmodeller bygger på trafik. Som enskild bloggare kan du endast tjäna korvören. Den som finns på toppen får äta korven.
Fast den som inte passar sig kan få stå med lång näsa i stället för att vifta på lång svans. Risken är att den som satsar på att tjäna pengar på den långa svansen misslyckas.
När den enskilde bloggaren bara får smulor kan det vara för lite för att vara attraktivt och hållbart. När blogg efter blogg försvinner krymper längden på svansen sakta med säkert. Svansen du tog för givet att den var lång blev på sin höjd en kuperad stump.
Som ny förhoppningsfull bloggare är det extra svårt. Du står i beroende till de som redan finns i sfären. Det är med besökare precis som med pengarna i världen. Ett fåtal sitter på det mesta. De som har mest får mer. Den som inget får försvinner.
Med alla dessa kalla fakta på bordet blir det svårt att se att ekonomiska incitament är hållbara på webben, i vart fall i bloggosfären och på sociala webben. De små korvören som erbjuds de längst ut i svansen blir, när det kommer till kritan, smått små fåniga smulor.
Incitament på pappret, men inte i praktiken.
Allt som blir kvar är en kort svans och en stor hög av besvikelse
Denna dystra bild av “The Long Fail” målas upp av Alex Iskold på Read/WriteWeb, som får medhåll av Brian Clark på Copyblogger.
Kanske är det så att det verkliga värdet i bloggosfären inte handlar om pengar. Seth Godin kan vara någonting på spåret när han tackar för uppmärksamheten han får från sina läsare. Varje läsare är en gåva, i denna tid med överflöd av information, menar han.
Om jag skall knyta ihop säcken ur ett svenskt perspektiv tror jag att Twingly-modellen är mer hållbar än Metro-modellen. Tjänster och gentjänster är mer gångbara än småpengar.
Inga regler utan undantag, såklart.
Andra bloggar om: media, webb, bloggosfären, long tail, annonser.
