Begravda bloggar och kondoleanskommentarer
Precis som alla andra dagar läser jag vad Deep Edition skriver på sin sida av sfären. Idag berättar han att Sigge lägger ned sin blogg:
“Ett antal “mediabloggar” och personer som redan har en skribentstatus i mainstreammedia väljer att lägga av. Buzzen är över. Förutom tidigare Kielos och Isobel så lägger nu Sigge Eklund av. Och det hela förefaller ypperligt patetiskt på nåt sätt.”
Sigge själv berättar på sin blogg i avslutningsinlägget:
“Jag känner att jag inte kommer så mycket längre (som skribent alltså) i det här formatet. Jag känner att jag undersökt det här och att jag fått väldigt mycket ut av det, men att jag nu vill skriva på andra sätt, under andra förhållanden.”
Media Culpa ger en träffsäker skiss på bloggevolutionen:
“August 2004: There are blogs.
August 2005: XYZ starts blogging.
August 2006: XYZ quits blogging.”
När en blogg läggs ned är det ofta med dramatik. En ursäkt, motiveringar och ett stort tack och adjö. Det blir högtidligt på något sätt.
Därefter kommer begravningståget med sörjande som lämnar kondoleanskommentarer istället för blommor på den döda bloggen.
En som tycks se samma mönster jag som är Wibjörn, som bland annat skriver:
“Men hur är det egentligen med uthålligheten (ett år ungefär verkar vara maxlängden), och kanske framför allt distansen? Jag menar inte distansen till skrivandet i sig, jag uppskattar när människor lägger ner sin själ och sitt yttersta, men distansen till förhållandet mellan sig själv och läsare.”
Personligen skulle jag inte bli förvånad om många av de bloggar som just nu läggs i svart plastsäck snart vädrar vårluft igen – likt småfåglar Fenix med fler liv än katterna.
När hajpen och stressen har lagt sig är det stor risk att inspirationen och lusten åter gör sig påmind. Det vi trodde var döden, var någon som sov räv.
Kanske låter det galet, men dessa bloggavlivningar har kommit att bli mer intressant än när nya bloggar dyker upp.
Att en blogg läggs ned är tråkigt. Men när nedläggningarna väcker känslor visar det även på livskraften i bloggen. Den fyller ett behov – både för bloggare och bloggläsare. Detta i sig tycker jag är ett livstecken, ett vitalitetstecken som visar att bloggosfären är full av liv. En livskraft som får energi i människors behov, något som är bland de största drivkrafterna vi känner till.
Tyvärr en blogg mindre, men bloggosfären lever ändå vidare…
En blogg är död, länge leve bloggosfären!
Andra bloggar om: bloggosfären, avsked.
August 26th, 2006 at 15:35
Tyvärr? Fan vet
August 26th, 2006 at 15:55
Ho ho, det får stå för dig!
Men det skall erkännas att jag inte är bland de närmast sörjande. Sigges blogg på Aftonbladet har varit mer intressant för mig, den gillar jag.
September 3rd, 2006 at 12:17
[...] Det har skrivits mycket på senaste tiden om bloggare som slutat för att dom tappat glöden/stinget/intresset. Tröttnat. Så ej i detta fall, men jag har bestämt för mig att inte stressas över att behöva hålla ett visst tempo. Detta trots att mångas första rekommendation för framgångsrik bloggning är att skriva regelbundet alltså. [...]
September 28th, 2006 at 21:15
Kielos har redan fallit till föga (eller glömt bort sig) och faktiskt skickat upp ett par postningar.
September 29th, 2006 at 5:50
Samma sak hos Isobel har jag sett, fast det var mer uttalat en paus? Sigge kör vidare på Bloggvärldsbloggen… ja, bloggandet rullar på tycks det!
January 3rd, 2008 at 18:03
Och Skugge började ju igen
January 3rd, 2008 at 18:23
Oj. Detta gamla inlägget.
Japp, Skugges blogg syns numera även i Google-annonser lite här och där i bloggosfären, har jag sett. En återkomst av stora mått! 