Det förutsägbart radikala som affärsidé
Deep Edition gjorde mig uppmärksam på Katrine Kielos berättelse om Ann Coulter:
Ann Coulter har gjort en lysande mediekarriär av att säga vad ingen annan vågar: USA borde ha invaderat Frankrike 2001, kvinnor borde ha vapen inte rösträtt, Joseph McCarthy borde uppvärderas, George W Bush borde sluta vara så vänster.
…
Den postmoderna politikens Paris Hilton kallas hon. Det intellektuella USA anklagar Hilton för att ha förstört kulturen och Coulter för att ha förstört det politiska samtalet. … Coulter skjuter skarpt men så förutsägbart att hon knappast omvänder någon, hon pepprar in sanningen i de redan frälsta: Demokrater är kommunister, mördare, sexualförbrytare, alkoholister, idioter. Muslimer är illaluktande terrorister, de bor i ett träsk och borde använda sina flygande mattor istället för att skrika om civila rättigheter när de inte blir insläppta på amerikanska flygplan. Om man skall ge Coulter något så är det att hon får Michael Moore att framstå som balanserad. Häri ligger själva tragiken.
…
Coulters framgångar visar på faran med ett sensationslystet medieklimat vilket menar att tolerans bör mätas i hur många vilt härjande extremister som får plats i varje TV-soffa. När man läser om Coulter i seriös amerikansk media som Times är tonen nästan alltid fylld med en illa dold kåthet över den egna toleransen, liberal press är äcklad men såld.
Jag är inte insatt i fenomenet Ann Coulter men för mig verkar det som någon som valt det nästan förutsägbart radikala som affärsidé. Om detta inte är direkt applicerbart på Coulter så får ni se det som ett mer generellt resonemang.
Ser framför mig en skara människor, både medhållare och motståndare, som står så tysta att man kan höra en knappnål falla – i väntan på nästa radikala utspel. De vill hylla eller såga – de vill ha mer. De vill ha vatten på sina kvarnar.
Att vara den som skall leverera och ständigt överträffa sig själv med nya radikala utspel måste vara tråkigt i längden. Som en rockstjärna som måste leverera värre än förra gången. Det kan bli en ond spiral och till slut finner vi någon som imiterar sig själv.
Att fundera över: Vart går gränsen där det personliga varumärket går från att vara någon nyskapande till att ses som en som förutsägbart imiterar sig själv? Kanske är det just självimitatörerna som är de mest anlitade i media – de som levererar det förväntade?
Visst ser vi det här i Sverige också, när utrymme ges till folk som inte framför något av värde? De är däremot underhållande eller har förmågan att väcka debatt genom att leverera det kontroversiella eller det förutsägbart radikala.
Även om så inte är fallet Coulter så är detta ett intressant fenomen i sig självt.
Läs nu Katrines artikel i sin helhet:
Expressen: Den amerikanska högerns ikon
Andra bloggar om: personligt varumärke, media.