Beta Alfa

EvaEmma Andersson skrev krönikor på Aftonbladet.se, men för ett tag sedan räckte det för henne och hon fick nog av alla läsarmejl. I hennes sista krönika kan vi läsa:

Jag har Ã¥sikter som ni har varit välkomna att trasha hur mycket som helst under min tid som kolumnist, men ytterst fÃ¥ har tagit vara pÃ¥ den möjligheten och velat diskutera med mig om nÃ¥got annat än mitt utseende och det ni anser vara mitt eventuella existens-berättigande. … Fuck off nu, allihop. Det här är min sista kolumn i Aftonbladet. Jag har lite andra planer. Ni stör mig, alla främlingar som mejlar skitsnack till mig. (AB 2006-05-19)

Hon ger även exempel på läsarkommentarer och konstruktiva kritikpraliner som:

“Du ser ut som en cancersjuk trettonÃ¥ring.”, “Hej, hur fick du jobbet pÃ¥ Aftonbladet? FÃ¥r man publicera vilket skräp som helst?”, “Du har verkligen ett skitfult namn.”, “Vad är meningen med dina värdelösa krönikor egentligen? Och vad är meningen med dig?”

Kritiken dök upp från fler håll än via mejlboxen:

Viggo Cavling, chefredaktör på tidningen Resumé, kommenterar inte min kolumn innehållsmässigt i sin offentliga dagbok, utan väljer att göra sig lustig över mitt namn och skriver att han skulle kunna ringa till min chef och se till så att jag får sparken när som helst. (AB 2006-01-27)

I går publicerades en artikel om detta och EvaEmma på Metro. Den vänder och vrider lite konstigt på begreppen kring yttrandefrihet, krönikor och bloggar, men så här inleds det:

Trakasserier tystar bloggare
Yttrandefriheten på nätet har en baksida. Bloggare och krönikörer har tröttnat på hot och mobbning från anonyma avsändare. (Metro 2006-06-27)

Med nya medier och smidigare kommunikationsmöjligheter bäddar det för ett samtal mellan avsändare och mottagare. Meddelandet kan planteras som ett frö varefter det intensifieras på samma sätt som elden får näring av syret.

Detta tycker jag är bra. En grundplåt och en fin finess i de nya medierna som exempelvis bloggar är just detta att när sista punkten är satt av avsändaren så innebär detta inte att det är punkt för samtalet. Dialog och deltagande.

Att likna EvaEmmas krönikor för blogginlägg skulle kunna göras. Men en sann blogg med kommentarsmöjlighet hade säkert fått ner antalet oförskämda mejl till hennes inbox.

Jag är ingen läsare av hennes ord men har förstått att hennes skrivstil väcker reaktioner. Reaktioner som per automatik blir direkt riktade mot henne när plattformen för dialog är utelämnad. Jag tror att reaktionerna blir starkare när det upplevs som en monolog snarare än en dialog. Även avsändarens skrivstil kan utformas på ett sätt att det känns mer som en dialog än en monolog.

Att formulera starka åsikter och sanningar ur ett jag-perspektiv är som att bädda för kritik. Att sedan kritiker inte kan hålla isär på sak och person är en sorglig historia, hennes exempel ovan visar på sorglig kritik.

Jag tror inte att öppna kommentarer fÃ¥r bort alla sunkiga mejl. Men de kan fÃ¥ ned antalet dÃ¥ en mer naturlig plattform för bemötande ges. Vissa bemötanden är och kommer alltid att vara rena oförskämda blajet – och därmed kan de helt sonika kastas bort. En viss form av moderering kommer alltid att behövas tror jag.

Kommentarer likt den Viggo har gjort (hittar tyvärr inte den efter det att Resumé byggt om) är inget som är unikt för webben. Sågningar på mer eller mindre delikat och högtravande sätt förekommer i de gamla medierna också. Det skulle vara intressant att se vad för sorts kommentarer Viggos hybris väckte, om det gick att kommentera.

En trend jag sett är att tradionella tyckare startar bloggar och öppnar upp för kommentarer. Men när kommentarsfunktionen används för flitigt och ibland riktigt otrevligt så trycker man på stäng-av-kommentarer-knappen. Det blir enklast så.

Ett annat vanligt exempel är att en artikel släpps på nätet med möjligheten att kommentera. De som kommenterar är nästan alltid enbart läsarna. När artikelförfattaren satt punkt lämnas artikeln över som ett barn på egna ben. Det är sällan man ser att författaren själv deltar i samtalet. Eventuellt finns där någon webbmaster som går in och raderar de värsta plumparna bland kommentarerna.

Detta var den långa inledningen till den korta fråga jag funderar över.

Är det hög tid för Avsändare 2.0?

Vi har nu nya medier och interaktiva medier. Det ger oss:

Medier 2.0
Läsare 2.0
och
Avsändare 1.0.

Vi har fortfarande avsändare, krönikörer och artikelförfattare som levererar på samma sätt som för hundra år sedan. Det skrivs och det sätts punkt. Klart. Varsågod.

Därmed inte sagt att man skall gilla läget när mejlboxen fylls med skit som ovan exemplifierat. Kritik som “skitfult namn” tillhör kiss, bajs och sandlÃ¥da.

Givetvis handlar det mycket om resurser. Att ha folk som dels skall producera texterna och dessutom hålla dem vid liv och vara aktiva under samtalets gång är inte gratis.

Vissa texter, artiklar och reportage är inte heller som gjutna för ett samtal. En artikel är dessutom ofta illustrerad. Illustrationen kan vara ett redigerat foto. O.s.v. Komplexiteten växer – vem är det egentligen som är avsändaren?

Jag tycker ändå detta är en fråga värd att ställa och fundera över.

Räcker det med en kommentera-knapp för att ett medie skall sägas vara nytt och bjuda upp till dialog? Är detta verkligen Massmedia 2.0, eller krävs det något mer?

Borde en krönikörs syssla även innefatta att delta i samtalet krönikan genererar? Borde texterna skrivas på ett sätt som är mer anpassat för publiken och de nya mediernas möjligheter?

Ofta ser man en spalt där krönikören fått sista ordet och spalten dekoreras med ett foto av en person som står med armarna i kors.

Det är personligt, men det bjuder inte upp till dans.

Vad tycker du?

Borde de nya medierna innebära att avsändaren tar en mer aktiv roll?

Andra bloggar om: media.

This entry was posted on Wednesday, June 28th, 2006 at 8:35 and is filed under Blandat, Internet, Kommunikation, Media, Trender. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.